Efter en vecka med alldeles för dålig sömn dök den här reflektionen upp i mitt huvud. Först är man liten och lite större, någon enstaka natt störs sömnen av en mardröm men i övrigt leker man sig trött och sover gott. Någonstans i 20-årsåldern började mina barn komma, då var det slut på nattfriden. Under 13 år ägnades i stort sett varje natt åt någon form av amning, vaggning, vyssjning. (Barnens far var en inbiten snarkare så när barnen väl sov snarkade han.) Då var ju äldsta sonen tonåring och som mamma kan man sällan somna innan flocken är samlad. Nu är yngsta sonen snart 21 år och har för tillfället lämnat mamma för jobb i storstaden. Tror ni jag kan sov nu, nej!!!! Ett riktigt sockerdricksproblem om man ska uttrycka sig som Emil. När jag nu äntligen får sova då kan jag inte, när i hundan ska jag sova då?
Tack och lov finns det en soffa i en lägenhet i Mariefred där jag i princip alltid kan sova. Tur att jag är välkommen dit då och då. Ser fram mot sportlovet och lite sömn på Saras underbara soffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar