Buffy

En dag när Melvin gick i sexan kom han hem och sa att hans lärare Jennie hade kattungar och att vi skulle ha en av dem. Det var kanske inte precis vad mamma Annette hade tänkt sig. Men några veckor senare hämtade vi Buffy som skulle heta Findus men det gick ju inte eftersom han buffade sig fram överallt.

Jag är ingen kattmänniska, det har alltid funnits hundar runt mig när jag växte upp. Buffy kom att bli en kär vän som gärna tillbringade nätterna i min säng. Tyvärr var han inte alltid så rar mot våra gäster och detta blev bara värre med åren och skadorna efter hans attacker blev större.

Idag är det precis ett år sedan han fick somna in på djursjukhuset. Det kan låta löjligt men det var en riktig tung dag som jag och Melvin delade. Fortfarande kan jag vakna och det känns som att Buffy ligger på mina fötter eller så hör jag hans tassande. Det är bra att bli påmind, han var verkligen älskad av mig.

Scrapbookingen är ett utmärkt sätt att bearbeta minnen och känslor. Till den här LO:n valde jag en bit text från låten Utan dina andetag av Kent: "......och helt genomskinligt grå blir jag utan dina andetag."
Vila i frid lillkissen!